I januari överlämnade utredaren Marie-Hélène Ahnborg betänkandet Rektor i fokus — förutsättningar för ett pedagogiskt ledarskap (SOU 2026:4) till regeringen. Mottagandet har på det stora hela varit varmt. Sveriges Skolledares förbundsordförande Ann-Charlotte Gavelin Rydman har sagt att utredaren "gjort ett gediget jobb", och minister Lotta Edholm har kallat förslagen "intressanta". Både fackförbund och regering har alltså uttalat sig positivt, vilket inte är självklart för en SOU på skolområdet.
För skolan i stort är det också svårt att vara emot grundtanken. Utredningen lägger fram en definition av pedagogiskt ledarskap som ska skrivas in i skollagen, kräver att rektorns ansvarsområde inte får vara större än att det går att utöva detta ledarskap, och slår fast att storrektorsmodellen — där en rektor ansvarar för flera enheter eller hundratals medarbetare — inte är framtiden. Allt detta är förstås till nytta också för en rektor på ett yrkesprogram.
Men det finns en formulering i utredningens definition som förtjänar att läsas långsamt. Det pedagogiska ledarskapet definieras som det rektorn utövar "i nära och direkt relation till undervisningen", med fokus på de processer som stärker kvalitet och utveckling. Nära och direkt relation till undervisningen.
Var sker undervisningen, egentligen?
För en rektor på ett yrkesprogram pågår undervisningen på minst tre platser samtidigt. I klassrummet, i de skolbaserade yrkesmiljöerna (köket, verkstaden, salongen) och på arbetsplatsen där eleven gör sina minst 15 veckors APL. För lärlingseleven är arbetsplatsen mer än hälften av utbildningen. För en elev i anpassad gymnasieskola är minimiomfattningen 22 veckor.
Hur är man "nära" en arbetsplats? Det är inte en retorisk fråga. Det är ett organisatoriskt och resursmässigt problem som inte löses genom att rektor bokar in trepartssamtal. APL-handledare ska rekryteras och introduceras. Branschråd ska sammankallas. Avtal med arbetsgivare ska tecknas och följas upp. Skolverket är tydlig i sin egen vägledning: huvudmannen har det yttersta ansvaret för apl, men det är rektor som beslutar om hur kurser fördelas mellan skola och arbetsplats över läsåret. Det är ett ansvar som inte ryms i klassrummet.
Reformen som drar åt motsatt håll
Den paradox som borde diskuteras högre i den pågående debatten är att yrkesrektorn under exakt samma reformperiod får mer branschsamverkan, inte mindre. Lagrådsremissen om yrkesprov, som avgörs i sommar och träder i kraft den 2 juli 2028, kräver att proven tas fram tillsammans med branschnämnder och arbetsgivarorganisationer. Entreprenadförändringen från 1 juli 2026 möjliggör samverkan mellan offentliga huvudmän, vilket i praktiken kräver mer koordinering, inte mindre. Och yrkeslärarbristen, som inte botas av någon utredning förrän tidigast 2028, gör att rektorer redan idag lägger en växande del av sin tid på rekrytering, validering och kompetensutveckling.
Det är inte ett argument mot rektorsutredningens förslag. Det är ett argument för att förslagen behöver översättas innan de möter en yrkesrektors arbetsdag. Definitionen av pedagogiskt ledarskap behöver bära att en del av skolans verksamhet ligger utanför skolans väggar, annars riskerar den att i praktiken göra branschsamverkan till en "kringuppgift", precis det utredningen säger sig vilja minska.
Vad rektorerna själva ber om
Sveriges Skolledare har, parallellt med utredningens beredning, presenterat sin egen tiopunktslista över vad som behöver förändras i rektorsuppdraget. Tre av punkterna är direkt relevanta för yrkesperspektivet: en reglering av antal medarbetare per rektor, ett tydligare mandat över den inre organisationen, och en utvecklad meriteringstrappa för rektorer i professionsprogrammet. Samtidigt har förbundet bett regeringen om en "amnesti" från Skolinspektionens planerade tillsyn under 2028, samt extra implementeringsresurser under reformperioden 2026–2030.
För en yrkesrektor är det rimligt att tolka detta som en mer realistisk position än utredningens text: det går inte att samtidigt komma närmare undervisningen, bygga en helt ny yrkesprovsorganisation, hantera entreprenadavtal med en grannkommun och upprätthålla APL-platser. Något måste få mindre tid. Frågan är vad.
Vad detta innebär för skolledare
Den utredning som nu remissbehandlas är, för bra eller sämre, sannolikt det dokument som kommer att forma rektorsrollen i svensk skola till år 2030. Att den inte explicit hanterar yrkesutbildningens särart är inte konstigt, den utgår från grundskolan där den stora majoriteten av eleverna går. Men yrkesutbildningen är ingen marginalföreteelse. Den är en sjättedel av gymnasiet och en ännu större andel av komvux. När definitionen av "nära" pedagogiskt ledarskap skrivs in i skollagen behöver yrkesrektorns vardag finnas med i texten och i remissvaren från huvudmän, branscher och fackförbund nu i vår.
