En studie om bedömning under APL på Restaurang- och Livsmedelsprogrammet
Tempot i ett professionellt kök tillåter inga pauser. Beställningar ropas ut, pannor sjuder, någon kallar efter en till portion entrecôte. Mitt i denna koreografi står en gymnasieelev. Hen ska lära sig yrket – och bedömas. Av handledaren som står bredvid vid spisen, ja. Men också av en yrkeslärare som inte är i rummet, som kommer förbi då och då, och som i slutänden är den som sätter betyget.
Det är i denna spricka mellan skola och kök som en magisteruppsats från Stockholms universitet borrar sig ner. Studien, framlagd av Joel Gudheimsson vid institutionen för pedagogik och didaktik 2018 under handledning av Elisabeth Hultqvist, undersöker hur yrkeslärare och handledare på Restaurang- och Livsmedelsprogrammet samverkar – eller inte samverkar – kring bedömningen av elever under deras arbetsplatsförlagda lärande, APL.
Slutsatsen, kort sagt: de talar inte riktigt samma språk.
Tolv röster, två världar
Studien bygger på kvalitativa intervjuer med tolv personer – sex yrkeslärare och sex handledare – från olika skolor och restaurangverksamheter. Inget bortfall, samtliga tillfrågade ställde upp. Materialet har analyserats för att förstå hur de två yrkesgrupperna uppfattar och beskriver sitt gemensamma uppdrag: att avgöra vad eleven faktiskt kan.
Författaren är själv inte en utomstående betraktare. Bakgrunden är som kock på flera restauranger i Sverige, med erfarenhet av att själv ha varit handledare för elever från restaurangskolor. Sedan ett byte av sida, in i läraryrket. Det dubbla perspektivet – att ha stått i båda paren skor – ligger som en underton genom hela arbetet.
När matrisen blir ett hemspråk
Något som framträder tidigt i materialet är hur yrkeslärare hanterar betygskriteriernas abstrakta värdeord. Formuleringar som “med säkerhet” eller “i samråd med” är inte självklara att översätta till en kockaspirant som skär lök i ett storkök. Lösningen blir ofta egna bedömningsmatriser. Varje skola, ibland varje lärare, konstruerar sin egen översättning.
På en av skolorna i studien har man gått ett steg längre och utvecklat en mobilapp som matris – internt anpassad efter den egna verksamheten, men så pass specifik att den inte ens gick att inkludera som bilaga i forskningen.
Tanken är god: att göra det otydliga begripligt. Effekten blir inte alltid det. För handledaren, som ska titta på eleven i sin verksamhet och rapportera hur det går, blir det oklart vad som faktiskt efterfrågas. Matrisen är skriven på ett språk som tar avstamp i skolans värld, inte i restaurangens.
Och själva värdeorden? De tolkas olika beroende på var man står. Det som för en lärare är en pedagogisk skala blir för en handledare en beskrivning av en bra anställd. Eller tvärtom. Ingen part har fel. De ser bara olika saker.
Skolan ser kursplaner. Köket ser anställningsbarhet.
Den största skiljelinjen som studien spårar är inte teknisk utan kontextuell. Yrkesläraren bedömer från skolans horisont – kursmål, betygskriterier, likvärdighet. Handledaren bedömer från branschens horisont – är den här eleven någon man skulle ringa in? Klarar hen tempot, hygienen, samarbetet med en stressad kallskänka klockan ett en lördag?
Båda blickarna är legitima. Båda är nödvändiga. Det yrkesutbildningen vill åstadkomma är just kombinationen. Men när blickarna inte överlappar hamnar eleven mitt emellan, osäker på vad bedömningen egentligen handlar om.
Tystnaden i mellanrummet
Bristande kommunikation är inte sensationell forskning. Men i materialet visar den sig på ett konkret sätt. Det är inte att någon part vägrar prata – det är att tiden, strukturerna och förutsättningarna för samtal saknas. En yrkeslärare har många elever utplacerade på många arbetsplatser. En handledare har en restaurang att driva. Mellan dem ligger ett tomrum där det gemensamma språket borde formas, men sällan hinner formas.
Att Skolverket och Skolinspektionen i flera rapporter konstaterat att samarbetet mellan skola och APL-platser brister är alltså ingen abstrakt myndighetsobservation. Det är något som tar konkret gestalt vid varje bedömning, varje termin, för varje elev.
En studie som ställer en obekväm fråga
Studien levererar inga färdiga modeller eller policyrekommendationer. Den gör något mer grundläggande: ringar in ett strukturellt problem och låter de berörda själva beskriva det. När yrkeslärare uppfinner egna översättningar, när handledare gissar sig till vad som efterfrågas, och när eleven själv inte vet vad bedömningen vilar på – då är frågan om rättssäkerhet inte längre teoretisk.
Restaurang- och Livsmedelsprogrammet är studiens scen, men resonemangen sträcker sig längre. Var helst skola och arbetsliv möts i en bedömningssituation gäller samma villkor. Utan ett gemensamt språk blir bedömningen otydlig. Och otydligheten landar, oundvikligen, hos den som har minst makt att påverka den – eleven själv.
Det är en obekväm observation. Den är också, kanske just därför, värd att ta på allvar.
Magisteruppsatsen “Att bedöma elevers kunskaper under APL: En studie om yrkeslärares och handledares uppfattning om att bedöma elever på Restaurang- och Livsmedelsprogrammet under deras arbetsplatsförlagda lärande (APL)” finns tillgänglig via DiVA-portalen, Stockholms universitet, 2018.
